Acacia
Tills döden skiljer oss åt
1. Död mans mask
Må den dagen komma
Då han kan greppa mod
Till att ta det sista steget
Och passera livets gränser
Fåglar, vart de än rör sina vingar
Så försvinner de bort
Lämnandes kvar fragment av en dröm
Det är jag och en stjärna
I en brinnande natt
Jag är Fenix
Vacker i endast några sekunder
För andras ögon
Men i drömmar
Innan och efter döden
Är jag vacker för evigt
En glödande fågel i änglaform
Absorberades genom en död mans mask
Jag är Fenix
(Nylin, 2008)
2. Förnimmelsens lund af längtan
I Snöstorps blomstrande dalar
Vilar en man av principer
Hans slutliga färd började vid min härkomst
Och han klev av vid den ändhållplats
Där min vördnad vattenöstes
En fadersgestalt och trofast livskamrat
Lämnat kvar ett bottenlöst vemod
Minneslunden omfamnar honom i sin älskade vila
Frånvaron breder ut sig
Genom kvav luft och uppväckta eldstungor
Och där står jag, så svarslös och isbelagd
Med en hand på mina tunga axlar
Med mina blanka, blå ögon blickar jag ut
Över vilostaden för allra första gången
Tillbaka till hågkomstens gåvor
I vaga minnen
En enslig tår från min högra kind
Dunstar bort i sensommarkvällen
Jag plågas av ett hopp att omfamna
Det själsliv som gick förlorat
Det som en gång kunde förväntas gro
Frodas slutligen i mitt bröst
En sargad barm som nu åtrår sig mer insikt
Fick aldrig en chans
Jag lämnar min infantila vagga bakom mig
Frågorna finner lugn i mig
Och svaren jordfästs och förmultnar
Tills frågorna går upp i rök
Dyker sanningen äntligen upp
Med min brinnande livstråd
Ska jag förfärdiga upp ditt ljus
På samma vis som du stred
Genom det smärtfyllda mörkret
(Thorén, 2009)
3. Amourens redoxreaktion
Serverad livet på ett silverfat
Men trots det faller jag ner på knä och kysser
Jag slukar allt tillsammans med min stolthet
Med en ovilja bedjar jag för andras självcentrering
Små ord har etsat sig fast
Och slitit sönder min själ och mitt sensitiva skal
Men likt förbannat så följer jag
Repetitionens spår i samma mönster
Och vid börjans slut väntar en förhoppning
Och jag ger allt för att hasa mig upp till brantens topp
Men där står dem igen
Dryga och med kallhjärtade leenden
De dömer ut mig, de förkastar mig
De tvingar mig in i det låsta kretsloppet
Och de njuter när de ser min akilleshäl blottas igen
Utmattningen går tyst i min eufori
Och den energi som finns omvandlas sakta till antipati
Jag bär på den vekhet som sätter ett pris på allt
Som jag någonsin har hållit kärt
Där ytliga yttranden och förpliktelser
Har lett till svek och vita lögner
Jag ber om ursäkt för min förtvivlan
För det tomrum jag upplever
Hör min förlåtelse, låt det sjunka in
Hylla mig som den uppoffrande idiot jag är
Jag ber er inte om eran tröst
Inte heller om er sympati
Som en vanlig/tråkig höstdag
Vill min verklighet glömmas bort
Varför ge när man förföljs av hotande egenkärlek?
Varför visa när man möts av ett förkrossande?
Varför känna när jag blockeras av emotionella spärrar?
Varför hämmas jag av samma sagolika omständigheter igen, och igen och igen?
Jag vill undgå denna känsla av defekt otillräcklighet
Min ork är snart tröstlös
Den klaraste givmildheten bygger upp min intention
Med den enda strävan att en dag få känna äkta kärlek
Solo: Larsson/Thorén/Larsson/Thorén/Larsson/Thorén
Sträck ut din hand och låt mig få älska innan mina andetag saknar rymd
Vinn tillbaka din självkänsla genom mig när du känner att du begravs i mitt hjärta
Våga släpp taget och sov lugnt mot mitt bröst, tyngdlöst och utan tvekan
Snälla, snälla låt mig ge dig allt, först då kan jag börja leva
(Thorén, 2009)
4. Egocentrisk isolation
Jag flyr från realiteten
Mitt helgarderade liv
Frändskap, förälskelse
Och härkomst blir till ånga
Min inre röst vill harkla upp
De immiga skulderna
Istället kvävs dem och
Dunstar bort i min fysik
Konsekvenser förföljer min osynliga skugga
Men detta försummas
Jag skyler min silhuett
Jag forcerar dem ut mot kanten
För en sista prövning
En fråga om falskhet eller tillit
Början eller slut
När det brister blir de transparenta
Och jag ser den sanna tonen
Deras misslyckande förblir min vinnande näring
Och livsnjutning
Jag konfronterar andra
I min isolerade tillvaro
Moder Jords dolda brister
Frodas nu i min ögonvrå
Det är ett enkelt val att sluta tro på ord
Och istället klandra andra
Låser in mina betingade ideal
Kastar bort nyckeln in i framtiden
Ett val som får en att
Bemästra sin egna erosion
Jag ska kliva upp ur den förseglade kaviteten
Som har kostat mig mitt liv
Har inte längre kraft till att finna lugn
I normer och moral efter allt jävla dubbelspel
Ändrar riktning och börjar gå
Lämnar det vilsna och obetydande bakom mig
Självförgudning blir min själsfrände
Jag blir den som jag alltid har föraktat
(Thorén, 2009)
5. Tills döden skiljer oss åt
Fejd och sämja har tvinnat in sig
I ett obrytbart omlopp
Kontrollen sköts av dig
Styr mig som den marionett jag är
Jag agerar i leken med ett tystlåtet hat
En avsky som går i dvala
Jag blir aldrig den jag var
Min särpräglade karaktär går i kras
Flisorna sopas under mattan
Jag ser att du planerar mitt förfall
Min ängslan låter det äga rum
Det undermedvetna flyr från mitt förstånd
Skrikandes i desperation
Inga ord vågar yttras från mina igensydda läppar
Tiden är oförlåtlig och bland dysterhet
Svävar jag iklädd en skepnad av blinda tankar
Genomskådar ett patetiskt liv fyllt med avskum
Avlägsna, vilsna och obotliga sjukdomar
Med all sin kraft korrumperas min svaghet
Det som finns kvar av min outnyttjade integritet
Däribland den nakna rädslan finner man mig
indoktrinerad och begraven i andras skit
Fattar eld på mitt förflutna
Beger mig mot en kyligare färd
Söker efter min rätta plats
Söker mig dit förälskelsens famnar vädjar
Bortom sagornas barriärer där morbida minnen raderas
Din utlevda själ blir en vägbeskrivning mot min inre resa
Som en vacker ros reste du dig ur den kala skogens jord
Och du ledde mig bort från alla lögner och svek
Du gav mig allt du fruktat själv
Det där som gjorde så ont
Rosen beklädde till slut min tomma kropp
Var jag värd all den kärlek som till slut förgjorde dig?
Bedjande tårar faller för din förlåtelse
Mitt hjärta blöder för dig, för din pardon
Kan jag ge ditt liv tillbaka igen?
Livet; det kaotiska havet som har dränkt alla gåtor
Graciösa svårigheter flyter på dess lösningar
Följ med mig mot horisonten, tills vi sjunker djupt
Ner i det tysta mörkret då vi blir ett
Kom ihåg, jag är din för evigt i nöd och lust
Vi är varandras räddning och må så vara tills döden skiljer oss åt
(Thorén, 2012)
Lyrics in plain text format
