Yggdrasil
Vedergällning
1. Oskorei
När natten är som mörkast
I midvinterns högtid
När vintern är som kallast
På årets längsta natta
Sedan urminnes tider
I midvinternattens vaka
Ett spöklikt tåg kan höras
Då det rör sig genom natten
Framåt Odens söner!
Ni som återuppstod från de döda
Fria från dödens bojor
Färdas i natten med hornen höjda
Ryttarna mäktigt vrålar
En högtidsstund i ölets rus
När natten har lagt sig över hembygden
Vid årets mörkaste tid
När kälen ligger hård i marken
Och snön lyser upp med sitt sken
Vi rider ut i natten
Likt vålnader till häst
Härledda av Oden,
Enögd, stor och vis
Vårt fackeltåg nu rör sig
Med vinden emot byn
Vi sätter skräck i fjällbygdens trakt
Vi bränner deras gårdar
Och stjäl deras djur
Ett offerblot i gudarnas namn
2. Vedergällning
'Jag viger mitt liv åt rättvisans kall'
I vrede och sorg han svoro sin ed
Vid färdernes gravar han spillde sitt blod
för att segla de högstämda orden
Enöga skådade ner på den man
Som till hämnden den bittra sig lovat
Han skänkte sin makt till hämnarens svärd
För priset som alltid betalas
Jagad av ångest och plikttrogenhet
Han tråget strävar framåt sitt mål
Tungsinnets svärta färgar hans lynne
Men hoppet om själafrid brinner ännu
Åren nu går för Allfaders kämpe
Hans faders baneman alltjämt gäckar
Men vid åsen den gröna han äntligen ser
Att Oden hans hämnd honom skänker
Han stöter sitt svärd i fiendens bröst
En tomhet sig sprider i den edsvurnes kropp
Ej frid i själen, ej lugn i sinnet
Han känner nu hoppet brinna ut
Hämnden var bitter, kall is sin grav
Ett bortkastat liv i Midgårds famn
I stridens hetta, pilen slår hem
Och han sågo valkyrians vackra gestalt
Mot Odens hall, hans sista ritt
Hans tapperhet lösen för färden
Vedergällning släckte ej törsten
Den stillade inte sorgen men
Bland enhörjars lag han mjödet njuter
Och i Allfaders sällskap han fann sin ro
3. Vitterdimmorna
Vita barrskogars dystra fägn
I skymningsdräkt sveper min syn
På fjällkrönets vitklädda tak jag står
Blickar ner över kvällningens dimmor
Sakta, så sakta nu tussmörkrets slöjor
Över nordlandets enslighet smyga
Förmörkar var blick i fimbultraktens hägn
Och stilla mig vaggar till ro
I nordrönt skymningsland
Fråmat jag strävar
Beskådar vitterdimmors skådespel
En lek som dalgångens vagga glömmer
Stillsamt smeker en bris över ås
Uppmot bergstoppsens karga häll
Ståtande furor mot molnen vänder
Vid vindpinad ödemarks gräns
När kvällning fallen över fjälltopp kal
Höglandets ljunghed av dimslöjör täcks
Ljuset falnar i skymningen sval
Och dagerns lågor av fjällvinden släcks
4. Ekot av skogens sång
När mörkret faller över bygden
Rädder vi för nattens fång
Gömmer oss för mörkret och vi
Sover hela natten Iång
Men när mänskorna sig gömmer
Älvadansen tar sin gàng
Dansar över sjö och slätt
Till tonerna av skogens sång
Vinden susar genom löven
Regnet piskar träd och sten
Upplyft máne vakar över
Skogen med sitt milda sken
Dímmor samlas och förenas
Över sjö och naken mark
Mystiskt bildar vita kroppar
I sin dans vid skogens park
Hör du ekot av skogens sång
Av skogens sång, ännu ej förbi
Där älvorna dansar natten lång
Ja natten làng till dess melodi
Sjunger om det som komma skall
Som komma skall, under tidens tand
Viskar om kristendomens fall
Den vites fall i vårt hednaland
Vite krist kan sova bort sin tid
Som rinner ut i sand
Tánder Iågan i vårt sinne
Rämnar under tidens tand
Så de vaknar upp ur dvalan
Hednahjärtan står i brand
Reser sig mot fienden
Och kämpar för sitt hednaland
När mörkret faller över bygden
Rädder vi för nattens fång
Gömmer oss för mörkret och vi
Sover hela natten lång
Men när mänskorna sig gömmer
Älvadansen tar sin gäng
Dansar över sjö och slätt
Till tonerna av skogens sång
5. Svälttider
I höststormens vrål på nordlänt äng
Nu skörden vissnar ned mot mark
I matbristen boskapen fälles
Ty endast skinn på benen finns
För trötta ögon och tomma bukar
Ingen tröst i sikte synes
När kalla vindar biter
Och vintern närmar sig
Barnaskrik och hustruns gråt
Som knivar i hjärtat hans skär
På fältet en vissnande stängel står
Ett gudars hån mot en själatrött man
Byar tömmes på levande folk
Tysta fönster i natten skrika
I ett sista försök nu mänskor kämpa
Mot hungerns och hopplöshetens grepp
Snön har fallit över tysta landskap
Inga eldar i landet brinner
Inga människor på heden synas
Endast vargens yl i fjärran hörs
Ska vi aldrig mätta bliva?
Må vi aldrig våren se?
6. Valkyria
Gryningen kommen, skyggorna lyfta
Solen har inlett sin dagsfärd
Manskapet samlat, resan den stundar
En magisk förväntan i luften
Med vapen i bältet och stridlust i sinnet
De påböjar resan den långa
Oviss är färden, men målet i fjärran
Lockar om skatter och ära
Men osämja råder i ledet
När mödan blir stor
När farorna bliver för tunga
De tappar sitt mod
När spjutet slår ner i hans sida
Hans svansång den lyder:
För mig hemåt igen, Valkyria
Öppna porten och låt mig passera
I en hiskelig värld, låt mig finna
Vägen till det som har gått förlorat
Nu ledet har brustit, magin gått förlorad
Skymningen börjar sitt intåg
Men minnet finns kvar, av den tid som var
Hör hans svansång, den lyder:
För mig hemåt igen, Valkyria
Öppna porten och låt mig passera
I en hiskelig värld, låt mig finna
Vägen till det som har gått förlorat
7. Storm
Isande frostvind i märgen biter
Vinterstorm härjar i istidsland
I tid då solen sig aldrig visar
Grå är himlen av stormblåsten täckt
Det härdade berglandsfolk nu flyttar sin boning
Bort från slättens oskyddade mark
Böjda mot vinden de strävar framåt
Vargavintern närmar sig
I grottöppningsgapen sjunger vinden
En tyst sorgesång till sommarlust
Mäktiga bergstoppar hukar under
Vädrets vita vintermakt
8. Sorg
Hans sinne tynges av sorgen hans stor
Sedan männen livet hans tagit
Borta är kvinnan som voro hans ljus
Försvunnen frå dagerns bleke
Han går över äng, förföljd av sin sorg
Försjunken i tankens ångest
Sakta han falnar, en låga som dör
En låga som för länge sen svalnat
Han strövar mot skogen, mot bergens prakt
över frostpinad hed han följes
Hem till landet, hans födelses plats
Så långt bort från byarnas ljus
Lyrics in plain text format
